Karl Sigfrid

I går kom det svenska EU-ordförandeskapets utkast till Stockholmsprogram. Efter att snabbt ha skummat dokumentet konstaterar jag att kommissionens förslag om blockering av webbplatser inte finns med. Det betyder inte att risken för censur på nätet är borta, men det betyder att EU i nuläget knappast kommer att slå fast ambitionen att använda statlig blockering som ett verktyg i brottsbekämpningen.

Jag är övertygad om att den internetpolitiska debatt som förs och som har förts är en viktig anledning till att justitiedepartementet har strukit förslaget. Men vad som inte skrivs in i ett dokument skapar ingen dramatik. Lika lite som det blev några reaktioner på att Renforsutredningens förslag om att stänga av fildelare skrotades.

Det blir ett enormt tryck från nätaktivister när formella förslag väl har lagts fram, men sällan särskilt mycket aktivitet i de stadier av processen som föregår de reella besluten. Och när besluten faller ut väl i ett tidigt skede noteras detta inte överhuvud taget. Kanske är det här en delförklaring till den vanliga uppfattningen om att allting går i fel riktning.

Den här bloggen nås nu via karlsigfrid.se. Även den tidigare adressen, sigfrid.wordpress.com, fungerar.

För en liten stund sedan chattade jag om FRA-lagen på P3 Nyheters webbplats. Jag fick inte tillfälle att ta upp allt jag ville – till exempel vad jag anser om oppositionens alternativ – men några svar hann jag ge.

Läs chattet i efterhand

Precis som jag påpekade i en tidigare bloggpost om Ephone-fallet har nu hovrätten konstaterat att tingsrättens logik var felaktig.

Bakgrunden till rättsprocessen är att ett antal ljudböcker har funnits på en lösenordsskyddad ftp-sajt hos en kund till internetleverantören Ephone. Tingsrätten hävdade att verken tillgängliggjordes för en så stor krets att det kunde betraktas som tillgängliggörande för allmänheten. Antagandet om att en stor krets hade tillgång till materialet på ftp-sajten baserade sig enbart på det stora antalet upplagda verk.

Tingrätten säger bland annat att det stora antalet verk på ftp-servern “talar för” att det fanns många användare, och att verken därför ska anses ha varit tillgängliga för allmänheten. Resonemanget saknar all logik, och någon seriös utredning om användarkretsens storlek har inte gjorts.

Välkommen överklagan från Ephone

Eftersom domen är friande finns inget behov av att ompröva tingsrättens bristfälliga proportionalitetsbedömning. Detta märkliga inslag i tingsrättens dom står därför ännu okommenterat.

Hovrättens dom finns att läsa här.

Marcus Fridholm har gjort en ny, betydligt snyggare header till min blogg. Stort tack!

Det är onekligen svårt att mäta andelen fildelare. En faktor som sänker statistiken är att många nog är ovilliga att medge att de gör något som är olagligt. En annan faktor är att de som gör mätningarna inte får tag i ett representativt urval av medborgare.

Nu har IFPI beställt en undersökning som visar att tre miljoner svenskar ägnar sig åt otillåten fildelning. Det är drygt dubbelt så många som angavs fildela i slutet av 2006, ett par år före IPRED-lagen.

Dilemmat för dem som vill förändra människors beteende med ny lagstiftning är att vi inte intuitivt betraktar kopiering som omoraliskt. Lagstiftningen kommer aldrig att få större normbildande verkan än lagen mot att gå mot röd gubbe. Den möjlighet som återstår är mer övervakning och hårdare straff. Vilket får till effekt att klyftan mellan lagen och ett allmänna rättsmedvetandet vidgas ytterligare.

Under den tid som jag har varit aktiv i moderaterna – från mitten av 1990-talet och framåt – har partiet gjort flera försök att förnya sig. Strategin har ofta varit att prata mindre om makroekonomi och mer om ensamstående undersköterskor. Hur många fler matkassar i månaden fick en undersköterska råd med tack vare våra skattesänkningar? Under Carl Bildts och Bo Lundgrens ledarskap gav strategin inte särskilt mycket. Vi kunde prata hur mycket vi ville om ensamma undersköterskor, men alla förstod att avskaffad värnskatt och sänkt statlig inkomstskatt i första hand gynnade helt andra grupper.

Faktum är att “det nya arbetarpartiet” lanserades som begrepp när Bo Lundgren var partiledare, men ingen tog det på allvar. Det var först när Fredrik Reinfeldt och Anders Borg fyllde begreppet med innehåll som det bet sig fast i allmänhetens medvetande. Ett jobbskatteavdrag riktat särskild till låg- och medelinkomsttagare och slopade krav på en reformerad arbetsrätt var inte en retorisk vändning utan en substantiell, ganska grundläggande förändring av partiets ekonomiska politik.

Moderaternas resa är något som kd bör dra lärdom av. Lika lite som moderaterna kunde förändra sin image med bara ny retorik kan kd vinna Svensson-väljarna genom att kalla sig “verklighetens folk”. Den nya etiketten måste åtföljas av ett nytt recept.

Det är uppenbart vilka som är kd:s förebilder. De amerikanska republikanerna och Fox News bedriver ett kulturkrig mot en påstått liberal kulturelit. Rörelsen får stöd av amerikansk arbetar- och medelklass i sydstaterna som vill behålla sina biblar, vapen och pickup trucks. De avskyr det sushi-ätande liberala etablissemanget som försöker få dem att kasta sina vapen och övergå till kollektivtrafik. Och som om inte det var nog förbjuds religiösa symboler på skolorna. Liberalerna vill kort sagt göra USA till en kopia av Europa, brukar de förklara på Fox News.

Det finns med andra ord konkreta intressekonflikter som den amerikanska gräsrotshögern fångar upp och politiserar.

I Sverige finns ingen spridd uppfattning om att medierna och kultureliten bedriver ett krig mot vanligt folk och deras livsstil.

Ett antal frågor skapar klyftor mellan det svenska etablissemanget och en stor del av befolkningen. EU-integrationen, fildelningen och den restriktiva alkoholpolitiken är några exempel. Det går säkert att göra listan längre, men det väsentliga är följande: Den som verkligen vill vara att Svensson-parti i opposition mot eliten måste vara beredd att också ta positioner som är obekväma i etablissemangskretsar. Ett snällt kompromissparti kan aldrig ta den rollen. En flaska morotsjuice är en flaska morotsjuice även om du klistrar på en etikett som säger “starköl”.

John Petter, chef för konsumentfrågor på British Telecom, bedömer att föreslagna antipiratlagar skulle kosta de brittiska telekombolagen 365 miljoner pund om året. Det är omkring 4 miljarder kronor, vilket innebär att kundernas internetanslutningar blir hundratals kronor dyrare varje år.

De årliga förluster som skivbolagen hävdar att den illegala fildelningen medför är drygt hälften så stora som lagstiftningens kostnader.

Siffrorna är bara uppskattningar, men de visar att de antipiratlagar som vi stiftar sannolikt är en ren förlustaffär. Det gäller även i Sverige.

Det finns ingen svensk sammanställning över vad våra antipiratlagar kostar. En sådan sammanställning skulle kunna visa hur mycket dyrare interneträkningen blir varje månad på grund av lagstiftningen, något som internetanvändarna borde ha rätt att veta.

IDG Nyheter24 Projo

I de pågående ACTA-förhandlingarna säger sig EU verka för ökad öppenhet. Hur trovärdig är den ambitionen när EU:s ministerråd samtidigt, på eget initiativ, hemligstämplar sina förslag om telekompaketet?

Sedan ett par dagar tillbaka har ministerrådet lagt ett kompromissförslag om tillägg 138 i telekompaketet, men bara en snäv krets får veta vad förslaget innehåller. Nu är det upp till parlamentarikerna att godta eller förkasta förslaget. Det bästa verktyget för att granska ett förslag är att utsätta det för offentlig debatt, men det har alltså rådet förbjudit.

Medlemsstaterna anser att parlamentets version av tillägg 138 skulle leda till att EU överskrider sina befogenheter. Det är både legitimt och bra att medlemsstaterna är på sin vakt när de anser att att EU är på väg att gå utöver vad fördragen tillåter. Men varför skulle det vara otillåtet att på förhand kräva en domstolsprövning för avstängning från nätet medan det är tillåtet att kräva prövning i efterhand? Det måste ministerrådet kunna förklara.

Marita Ulvskog(S) har kanske landat rätt i frågan om tillägg 138, men hon har en fruktansvärd attityd till politiska regelverk.

- Jag tycker alltid att man ska vara misstänksam när juridiken står mot politiken. Nu har en sådan situation skapats, det är där mitt missnöje kommer in. I Sverige är vi vana vid ett system där politikerna fattar besluten, inte juristerna.

Ulvskog tycks anser att de regelverk som politiker skapar ska följas, men bara av enskilda medborgare och företag. Politikerna själva kan tolka reglerna som de vill, och får därmed göra vad de vill.

Om politikerna får avgöra vilka befogenheter de själva har kan vi lika gärna avskaffa våra institutionella regelverk och slå fast att majoriteten i parlamentet har oinskränkt makt. Det kanske är dit Ulvskog vill komma.

EU har hittat en ny uppgift. De ska rädda unga från att spela musik på för hög volym med sina mp3-spelare.

Räddningsaktionen ska bestå av två delar. För det första ska tillverkarna tvingas göra mp3-spelare med en maxvolym som EU bestämmer. För det andra ska mp3-spelarna förses med en varningstext, som cigarettpaket.

För konsumenten blir det troligen möjligt att ta bort EU-spärren från mp3-spelaren. Men det spelar ingen roll, enligt förslagets förespråkare, eftersom det ändå är få som vill skruva upp volymen över EU:s rekommenderade gräns. Vilket väcker frågan om vad syftet är med en reglering.